Historik

Evangeliska Östasienmissionen (EÖM) är en ekumenisk, ideell förening som bildades 1982 när Svenska Missionen i Kina och Japan (grundad 1887) och Svenska Mongol- och Japanmissionen (grundad 1897) slogs ihop. Uppgifter om Mongolmissionen följer efter presentationen av Svenska Missionen i Kina.

Kort kronologi över Svenska Missionen i Kina

Svenska Missionens i Kina missionärer, foton och årtal.

Kinesiska pastorer och övriga medarbetare

Missionsstationerna

Några tidiga årsberättelser

Sinims Land

Inskannade böcker om Svenska Missionens i Kina verksamhet

Material gällande SMK som förvaras på EÖMs kansli i Tranås

Svenska Missionen i Kina

Den 6 januari 1887 reste Erik Folk från Göteborg via England till Kina för att missionera. Han reste utan något understöd och utan något bestämt arbetsfält. Pengar till resa och utrustning hade han fått på ett ganska märkligt sätt. En dam i England hade känt en maning av Gud att skänka en stor summa pengar till en ung man som skulle ge sig ut till Kina som missionär. När Erik Folke besökte England för språkstudier kom han i kontakt med den engelska damen, som förstod att han var den missionär hon skulle stödja.

Redan under samma år, i maj 1887, bildades det i Sverige en kommitté för att stödja Erik Folke. Kommittén kom så småningom att få namnet Svenska Missionen i Kina, SMK.

Josef Holmgren	O von Feilitzen

Dess första missionssekreterare var pastor Josef Holmgren som innehade tjänsten i över 20 år fram till sin död 1911. Kommendörkapten O von Feilitzen efterträdde honom.

6 veckor efter avresan från England landsteg Erik Folke i Shanghai. Han hade inga kontakter sedan tidigare i landet, men träffade på en missionär från Kina Inlandsmissionen (China Inland Mission, CIM, grundad av Hudson Taylor) som erbjöd honom sin hjälp. Via Kina Inlandsmissionen fick han hjälp med boende och språkstudier och att hitta ett lämpligt arbetsfält. Det kom att bli staden Pingyang, som låg i ett område längs Yangzi-floden, tillhörande de tre provinserna Shaanxi, Shanxi och Henan.

Erik Folke och senare missionärer från SMK kom även i fortsättningen att ha ett nära samarbete med Kina Inlandsmissionen. Man fick tillgång till CIMs missionsinstitut i London, hjälp med språkstudier i Shanghai mm. Man följde också till exempel CIMs praxis att bära kinesiska kläder - inklusive hårpiska. Samtidigt var Erik Folke noggrann med den svenska organisationen skulle behålla sin självständighet.

I maj, 1888 hölls missionens första årsmöte. Två missionärer avskiljdes; Henrik Tjäder och Anna Grahn. Anna Grahn och Erik Folke hade träffats redan tidigare, i Göteborg. De hade brevväxlat under tiden Erik var i Kina och han hade redan friat till henne. Henrik Tjäder och Anna Grahn reste ut till Kina i 1888 och började med språkstudier.

I november 1888 flyttade Erik Folke till Yuncheng och påbörjade arbete där. Opieasylverksamhet var en viktig del av arbetet. Många kineser var vid den här tiden starkt beroende av opium och drogen förstörde mångas liv. Att hjälpa människor ur beroendet bidrog till att vinna förtroende bland kineserna, som ofta var misstänksamma mot "utlänningarna". I februari 1889 döptes de första kristna i Yuncheng. I september samma år vigdes Erik Folke och Anna Grahn i Shanghai.

SMKs fält längs Gula floden. Större bild

Fältkonferens 1896

Från och med 1889 reste flera missionärer ut till Kina med stöd av SMK. Under missionens första fem år reste 16 missionärer ut, 8 kvinnor och 8 män (för en mer detaljerad beskrivning av missionärerna och deras arbete på respektive fält, se Evangeliska Östasienmissionens 100-års jubileumsskrift, eller andra skrifter, som kan beställas från EÖM).

1896 börjar SMK börjar ge ut sin egen tidning Sinims Land, Missionsblad för Svenska Missionen i Kina. I tidningen beskrevs missionens verksamhet. Missionärsfamiljerna presenterades och läsarna uppmanades att komma ihåg dem i sina förböner. För större bilder av ovanstående sidor, samt några fler utdrag ur tidningen, se följande länkar: bild 1, bild 2, bild 3, bild 4, bild 5. Sinims Land finns även i årsutgåvor på EÖM:s kontor i Tranås, för information kontakta EÖM.

1900 utbröt det så kallade boxarupproret ut i Kina. Det riktade sig direkt mot utlänningar och kineser som haft kontakt med utlänningar. Ca 3 000 västerländska missionärer var verksamma i Kina vid den här tiden. Runt 250 av dem, varav ett 50-tal svenskar, dödades under upproren. Ingen av dem tillhörde dock SMK. Missionärerna flydde, varnade av ämbetsmän som ibland riskerade sina egna liv genom att inte följa order. Efter ett svårt år, som förutom uppror också präglades av hungersnöd, kunde missionärerna under 1901 börja återvända till sina fält. Från 1902 kom det också nya missionärer. Mellan åren 1902 och 1910, 29 stycken.

Under missionens första 15 år ägde inga dödsfall rum inom missionskåren, men under de kommande åren dog en del missionärer och deras barn ute på fältet.

1900 besökte Erik Folke och hans fru Anna USA. Där fanns det bland svensk-amerikanerna också ett intresse för missionen. Skandinaviska Missionen i Kina bildades. Denna såg som sin uppgift att verka för utsändandet av skandinaviska missionärer från USA. Kommittén antog SMKs principer och deras missionärer sändes ut till SKMs fält.

1903 återvände Erik Folke till Sverige på grund av hälsoskäl. 1904-1910 fungerade han som SMKs resesekreterare och 1910-17 som SMKs ordförande. Därefter reste han tillbaka en period till Kina och utnämndes efter sin hemkomst 1920 till SMKs missionsföreståndare, en post som han innehade fram till sin död 1939.

1911 störtades kejsardömet i Kina och landet blev en republik. Oroligheterna tvingade missionärerna att lämna sina fält och sätta sig i säkerhet. Åren därefter präglades av oro och strider mellan olika politiska fraktioner och lokala krigsherrar. Många missionärer och missionärsbarn från andra missioner överfölls och rånades eller till och med dödades. Trots oroligheterna i landet kunde missionärerna, åtminstone under perioder, och i vissa delar av landet, ändå fortsätta sitt arbete. Även under första världskriget reste nya missionärer ut för att arbeta i Kina.

1918 startades en skola för svenska missionärsbarn, i provinsen Hunan. Erik Folke och hans andra hustru Mimmi fungerade som husfar och husmor. Fem andra missionssällskap slöt upp kring skolan som så småningom också fick examensrätt. Tidigare hade missionärernas barn i skolåldern skickats hem till Sverige där de togs om hand av släktingar eller vänner. Det kunde dröja 7-10 år mellan besöken då barnen fick träffa sina föräldrar. Med den nya skolan kunde missionärsbarnen gå i skola i Kina och träffa sina föräldrar åtminstone på sommarloven, ibland även på jullovet, om avstånden inte var för stora.

Mellan åren 1919 och 1930 sände Svenska Missionen i Kina ut 23 nya missionärer.

En av SMKs principer som Erik Folke betonade var att de svenska missionärerna skulle vara med och grunda självständiga inhemska kyrkor. Han säger i ett brev från 1916: Låt missionären ställa sig vid sidan av - hjälpande och ej över kinesen styrande. Det är för detta jag sökt verka. 1918 vigde Folke den förste kinesiske pastorn. De kinesiska församlingarna började få ett större eget ansvar. Missionär Ingeborg Ackzell skriver i ett brev från 1927: Nu ska de kinesiska ledarna komma fram, och utan hinder från oss missionärer ska Guds Ande få verka.

1926 började en militär offensiv under ledning av Chiang Kai-Shek. Den var starkt fientlig mot utländska makter som tillskaffat sig koncessioner och andra rättigheter. Detta främlingshat kom att drabba även de utländska missionärerna. Många missionärer fick lämna sina fält och sätta sig i säkerhet i kuststäderna. Den svenska skolan för missionärsbarn i Hunan som fungerat bra under många år tvingades stänga 1927 då den hotfulla stämningen blev alltmer påtaglig.

Sedan nationalistarmén dragit upp genom landet och besegrat många av de lokala krigsherrarna kunde SMKs missionärer återvända till sina fält. 1932-1939 reste också 20 nya missionärer ut för SMK. Under 30-talet rådde svår hungersnöd och sjukdomar härjade. Missionärerna fick arbeta med hjälpverksamhet och några av de nya missionärerna avled i tyfys. Förutom svält och sjukdomar flydde även människor undan strider mellan lokala krigsherrar. Missionsstationerna fick periodvis fungera som härbärgen för flyktingar. Som regel fick missionsstationerna vara ifred. Vid något enstaka tillfälle attackerades missionärer.

1937 anfölls Kina av Japan. 50-60 miljoner kineser flydde undan japanerna. SKMs fält vid Gula Floden delades i två områden: ett som var fritt och ett som var ockuperat av japanerna. Missionärerna i de ockuperade områdena arbetade mycket med flyktingverksamhet. Deras arbete kontrollerades ständigt, men missionärerna bemöttes för det mesta hövligt. Sedan USA gått med i kriget blev situationen för missionärerna svårare.

I de ockuperade områdena tvingade japanerna alla kristna församlingar att sammanslås i en gemensam organisation, Norra Kinas enhetskyrka. Denna förbjöds att ta emot ekonomiskt stöd av utländska missioner. Församlingarna blev därför mer självunderhållande.

Under 1945 blev situationen så pass svår att de flesta missionärer, inklusive SMRs, lämnade Kina och reste hem till sina hemländer. Men en del satte sig bara i säkerhet tillfälligtvis och redan under slutet av året var vissa missionärer tillbaka på sina respektive fält. Under 1946-48 reste också flera missionärer som rest hem till Sverige tillbaka till sina fält.

Efter andra världskrigets slut hölls en konferens i Yuncheng 1946. I konferensprotokollet beskrivs de stora förändringarna som har inträffat: Den kinesiska församlingen på vårt fält har blivit ekonomiskt oberoende av missionen /.../ Vi ha en grupp infödda pastorer och andra ledare, till vilka vi kan se upp och få andlig hjälp av och vi missionärer få stå som deras medhjälpare...

Fältkonferens i Yuncheng, 1946

Under 1948 skärptes de politiska motsättningarna i landet ytterligare och ett utbrett inbördeskrig var ett faktum. Missionärer fick åter fly från sina missionsfält. Missionär Elna Lenell och äldste Yao på missionsstationen i Juicheng, blev SMRs första martyrer. De anklagades som imperialister och dömdes till döden av en folkdomstol.

De missionärer som inte återvände till Sverige tog sig ner till staden Yiping där de verkade på en av CIMs stationer. Under hösten 1949 blev läget sådant att de beslutade sig att lämna Kina och bege sig till Hongkong. Två missionärer i Hunan, Arvid Hjärtberg och Maria Pettersson, hann inte iväg innan kommunisterna tog makten och blev de sista av SMKs missionärer att lämna landet, 1951.

Flera av SMKs missionärer började se sig om efter nya missionsfält då de tvingades lämna Kina. Flera av dem reste till Japan och började arbeta där. Svenska Missionen i Kina kom sedermera att byta namn till Svenska Missionen i Kina och Japan (SMKJ).

För mer information och material om Svenska Missionens i Kina och Japan missionärer och deras arbete, kontakta gärna EÖM.

EÖMs styrelseledamot Mick Lidbeck målar gripande sin farfars och fars livsöde i artikeln "Nu är vi bara två kvar" (pdf).

Svenska Mongol- och Japanmissionen

Mongolmissionens missionärer 1897-1947

Tidskriften. Ljusglimtar från Mongoliet.

• År 1897 beslöt sig två unga makar, Georg och Eva Eneroth, för att åka till Mongoliet som missionärer efter att ha deltagit i en mötesserie som hållits av Fredik Franson, känd för att ha bildat flera missionssällskap i Sverige. Efter en kort tid var de dock tvugna att återvända hem p g a sjukdom.
• I september 1899 bildades Centralkommittén för Svenska Mongolmissionen som leddes av ordföranden Prins O. Bernadotte, och ytterligare fem missionärer reste ut till Mongoliet, för att följas av fler genom åren.
• Den 2 mars 1908 hölls Svenska Mongolmissionens första årshögtid där bl a Erik Folke medverkade.
• Missionärerna i Mongoliet kom främst att arbeta med sjukvård och utbildning, och 1915 byggdes den första internatskolan för ca 30 barn i Tabo Ol. Man öppnade sedan en klinik i staden Urga 1920. Efter utvisningsorder av ryssar 1924 var missionärerna dock tvungna att lämna Urga.
• De svenska missionärerna från Svenska Mongolmissionen kom främst att arbeta med sjukvårdsarbete och skolor i södra Mongoliet i orterna Hallong Osso (1908-1927), Goltjaggan (1922-1943), Dojen (1924-1942) och Hattin Sum (1927-1944).
• Efter andra världskrigets slut lämnade de flesta missionärerna Mongoliet efter politiska oroligheter och krig.
• Mellan 1946-1950 undersöktes möjligheterna för fortsatt mission i Mongoliet och flera missionärer reste ut för att bl a arbeta med flyktingarbete. År 1950 var de dock tvungna att lämna området.
• I början av 1950-talet fick flera missionärer som lämnat Mongoliet visioner om ett nytt arbetsfält - Japan. I början av februari 1951 anlände de första missionärerna och kom att slå sig ner på Hokkaido.
• Den 27 augusti 1951 beslutade styrelsen i Svenska Mongolmissionen (SMM) för att anta namnet Svenska Mongol- och Japanmissionen (SMJM).
• Missionärerna från SMJM har främst verkat på Hokkaido i städerna Muroran och i Tokyo. Man har även varit med och bildat församlingar har längs Hokkaidos södra kust och i Sapporo-området.
• Japanska pastorer och lekmän kunde med tiden överta allt mera av ansvaret för SMJM:s församlingar, och 1974 bildades Japans Bibelevangeliska Kyrka (JBEC) av 13 församlingar som SMJM grundat. År 1986 överlämnade sedan SMJM hela Shizuoka-fältet till Japanerna.

Biografidelen följs av en fotodel. Sammanställningen gjord av Anita Öhborg

Sammangående av Svenska Missionen i Kina och Japan och
Svenska Mongol- och Japanmissionen

Missionssekreterarna Eskil Olofsson och Erik Mossberg som I flera år arbetade för ett samangående av SMKJ & SMJM.

• Trevande samtal om en sammanslagning av Svenska Missionen i Kina & Japan och Svenska Mongol- och Japanmissionen startade 1978.
• År 1982 togs beslutet att Svenska Missionen i Kina & Japan och Svenska Mongol- och Japanmissionen skulle gå samman och få namnet Evangeliska Östasienmissionen (EÖM). Även fast missionsorganisationerna hade lika struktur vid sammangåendet fanns det frågor som främst rörde de två olika missionernas traditioner som väckte frågor.
• Läs även artikeln "Då två missioner blev EÖM" (pdf).
• Japansk missionshistoria

Mongolmissionen i Sverige (pdf)
Joel Eriksson, stäppens store medicinman, del 1 (pdf)
Joel Eriksson, stäppens store medicinman, del 2 (pdf)
Missionspionjärer i gräslandet. Hanna och Edvin Karlén del 1 (pdf)
Missionspionjärer i gräslandet. Hanna och Edvin Karlén, del 2 (pdf)

Carl-Erik Sahlberg berättar om sin faster Hulda Viklund i Inre Mongoliet:
sida 1, sida 2, sida 3, sida 4 & sida 5.

EÖMs kontakter med Inre Mongoliet idag

Kontakter förr och nu

1807-2007 Två hundra år av protestantisk kristendom i Kina

Mongoliet - arkivmaterial

Större delen av EÖMs historiska material finns på Riksarkivet i Stockholm.