Låt oss säga att vi är syskon. Kyrkoherde Louise Linder delar med sig av kinaintryck

En grupp från Essinge, S:t Göran och Kungsholms församlingar har varit på en resa till Kina. Vi besökte församlingar och kyrkor i städer och på landsbygden. Var vi än kom möttes vi av så mycket värme och kärlek. Det är stor tillströmning till kyrkorna i Kina och församlingsantalet växer. En pastor berättade att de hade tre gudstjänster varje söndag och att människor började köa till den första gudstjänsten som är kl.11 redan kl.4 på morgonen! Prästen frågade om vi hade samma "problem" med köandet hemma hos oss i Stockholm.

 

I alla församlingar som vi kom till togs vi emot som deras käraste gäster. Församlingsborna mötte oss formerade som en allé av människor som klappade i händerna. Vi kände en sådan oerhörd värme och kärlek i varje klapp. Ögonen strålade av glädje. De bjöd på frukt och jasmin te och visste inte hur väl de ville. I vissa församlingar hade de en musikkår som spelade gamla psalmer eller väckelsesånger. Vi utbytte erfararenheter av vad det är att vara kyrka i dag. De såg sig själva som våra småsyskon i sammanhanget och var enormt tacksamma över den mission som bl.a. svenska Kina missionen hade utfört under 1800- och 1900 talet.

 

Det var starka upplevelser att höra dem berätta om hur de hade levt i hemliga församlingar och firat gudstjänst hemma hos varandra och i grottor. När Mao kom till makten 1945 förbjöds i princip all religiös verksamhet och de flesta missionärerna tvingades återvända till sina respektive hemländer. Många tänkte att de snart skulle få återvända till Kina. Döttrar till ett missionärsbarn som var född i Kina var med på resan. De berättade att deras mamma hade tvingats lämna Kina när hon var 12 år i samband med att Mao tog över makten. Hon tog med sig en tygpåse med jord från Kina. Och när hon hemma i Sverige längtade till sitt första land tog hon fram tygpåsen med jord och kände på jorden med sina händer och luktade på den.

 

När vi kom ut på landsbygden 100 mil söder och Beijing träffade vi en gammal äldstebroder som kom för att ta emot gravbrev och tomträttsintyg som missionärerna hade tagit med sig hem till Sverige i slutet av 1940-talet. En av prästerna från vår grupp som har varit missionär i Taiwan och talar och läser kinesiska hade varit på stadsarkivet och botaniserat bland det material som missionssällskapen hade fått med sig hem. Där hade han hittat intyg på att de gamla församlingarna hade köpt markområden och även hittat gravbrev, där det var angivet vilka områden som hade varit kyrkogårdar. Det var många svenska missionärer som dog i Kina. Att få se hur de två männen, den svenske prästen och den kinesiske äldstebrodern tittade på köpebrev och gravbrev var ett stort ögonblick. Små kinesiska tecken skrivna på tunt rispapper som tyddes. Glädjen hos kinesen att det gällde just det landområdet som var beskrivet på rispappret gick inte att ta fel på. Tårar rann nerför kinderna och orden räckte inte till för att uttrycka tacksamheten.

 

Vi präster som var med delade upp oss under den söndagen vi var där och predikade i olika kyrkor. Jag hade förmånen att tillsammans med Göran Agrell en pensionerad prästkollega få predika i en kyrka ute på landet.

 

När vi kom dit möttes vi också av församlingsbor som sjöng och klappade i händerna. De tittade på oss som de aldrig hade sett något så exotiskt! Många av dem hade aldrig sett, som de uttryckte sig några färgade, vitfärgade förut. Dessutom är både Göran och jag långa. Göran närmare 2 meter och jag 180 cm. Pastorn som hade tjänsten där visade oss runt och berättade att det var en av de äldsta kyrkorna i området. De hade en lite trädgård bakom ett vackert runt valv i muren.

När det var dags att predika läste vår tolk Maming evangeliet från Johannes (Joh 15) om vinstocken på kinesiska. Göran och jag hade skrivit vår predikan på engelska och tolkades av Maming. Det var intressant att bli tolkad för då var det som om varje ord gick rakt in i mitt eget hjärta också. Församlingsborna följde med i sina biblar, de nickade och sa Amen lite då och då. De lyssnade på varje ord! Jag tackade för att Göran och jag fick komma och predika i deras kyrka och berättade lite om hur vi har det i Sverige. Jag sa att vi skulle bära med oss värmen och kärleken som de mött oss med hem till Sverige. Och jag bad dem be för oss precis som vi kommer att be för dem. Bådas våra predikningar avslutades med en rungande applåd!

 

Under resan till Kina har jag mött många äldre mäns och kvinnors ögon och upplevt sådan kärlek och värme. Många är de händer vi har kramat. Vissa händer var kalla och andra varma, ögonen strålade och leendet hade inga gränser, vissa hade inga tänder, andras tänder var bruna och förstörda av det dåliga vattnet. Vi upplevde en gemenskap där inte ursprung, kulturell bakgrund eller språk kan sätta gränser för. Vi är helt en enkelt en enda mänsklighet och ett i Gud. Det arbetet för en mänsklighet fortsätter hemma i våra respektive församlingar burna av våra kinesiska syskons böner. Och precis som de uttryckte sig att de känner sig som våra småsyskon rent historiskt känner jag att vi har mycket att lära av dem nu. Så låt oss säga att vi är syskon!

 

Värme och kärlek

Louise Linder. Kyrkoherde Kungsholms församling