I väntan på den stora jordbävningen

Kerstin Dellming vår missionär i Japan berättar om sina personliga erfarenheter sedan jordbävningen 11 mars.

I väntan på den stora jordbävningen

Under årtionden har vi här I Shizuoka län väntat på den stora s.k. Tokai-jordbävningen. Regelbundna jordbävningsövningar i samhälle, på skolor och arbetsplatser hör till rutinen. Likaså görs husen så jordbävningssäkra som möjligt

och hyllor och möbler skruvas fast vid väggar och tak. Vid ytterdörren bör finnas ficklampa med extrabatterier, en ryggsäck med vatten och torrföda för tre dygn. Utmed Japans kust har man byggt upp höga betongvallar som skydd mot tsunamivågen och överallt finns skyltar med pilar till närmaste evakueringsplats. Men när det största jordskalvet på över ett tusen år (9 på Richterskalan) inträffade den 11mars i havet utanför Japans nordostkust då hjälpte ingenting.

Den på vissa håll upp till 23m höga tsunamin tog med sig allt i sin väg flera km in på land. Över hela världen har väl bilder visats från katastrofområdena och inte minst från kärnkraftverket i Fukushima län, där man arbetar dygnet runt med att lösa problemet med det radioaktiva utsläppet. Till en början fick kraftverkets personal sova en timma per dygn men även nu arbetar och sover i skift flera hundra i ett jordbävningssäkert hus utan ventilation med knapphändig mat tre hundra meter från kraftverket. Inget avundsamt jobb precis. Trots att vi bor nästan 50 mil från epicentrat gungade jorden sidleds i 3-4 min men åstadkom inga skador.

Däremot fick vi den 15mars uppleva den starkaste Jordbävningen vi hittills varit med om med starka skakningar och svängningar och skrammel av allt som ramlade ner på golvet. En liten glasvas for över hela rummet utan att gå sönder. Jordbävningens centrum (6 på Richterskalan) var 10km under Fujinomiya stad, där vår dotter Kristina med familj bor, 7km från oss. Hos dem var förödelsen större. Böcker, glas och mat ramlade ut från hyllor och skåp men huset klarade sig. Närmaste grannen fick evakueras eftersom fönsterrutor gått sönder. På olika plaster har jorden sänkts respektive höjt sig. Även I vår stad har många tegelpannor ramlat av husen och ifrån stans högtalare talar man om vart man kan åka med krossat glas m.m. och var man kan hämta stora plastskynken för att lägga på de trasiga taken. Från högtalarna kommer också meddelande om när det blir elstopp samt varning för nya skalv. Men här är det ingen som klagar. Vår granne håller just på att lägga om sitt tak. De flesta

är livrädda men säger inget. På internet varnas för Tokai-jordbävningen, Fujibergets vulkanutbrott och tsunami m.m.

Mitt I allt detta och medan svenska UD erbjöd alla svenskar att lämna Japan låg Bosse på sjukhus för sin senaste blåscanceroperation. Där fick han skriva på extra papper om eventuella jordbävningar eller elavbrott skulle uppstå under operationen.

Men allt gick väl och när dessa rader skrivs är han just på väg in igen för en ljumskbråcksoperation. Annars hade nog Bosse varit på väg i lastbil med förnödenheter till Sendai! Dit brukar vi åka varje sommar. Vi äger ett av de femtio gamla sommarhusen där som byggts för missionärer på två kullar utmed havet. Våra stugor har klarat sig men alla samhällen nedanför sköljdes bort av tsunamin. Men vår väns 102-åriga mamma på ett äldreboende nära havet klarade sig! Det kraftiga betonghuset lyckades hålla stånd mot tsunamin och de gamla evakuerades till husets övre plan!

Många utlänningar har flytt landet. Av våra kinesiska studerande är bara en kvar. Japanerna däremot visar inte sina känslor. Med ett leende kan de berätta om hur deras hus blivit förstörda och anhöriga svepts bort. Men häromdagen pekade vår närmaste granne på mig och sa till någon: "Kyrkan är ju här och dom där borta och (Gud)bevarar oss. Förresten, du, bed för mig och min fru. Leende for hon iväg. Inte bara den japanska marken vrider sig och väntar på sin förlossning utan också människorna. Vi är så tacksamma för alla hälsningar och förböner. De behövs i vår gungande tillvaro. Bed att allt som händer skall bli till ett andligt genombrott och människor får möta Jesus genom oss.


MENY Startsida Om EÖM Historik Styrelsen Här verkar EÖM Japan Kina Mongoliet Verksamheter Sjukvård Utbildning Övrigt EÖMs tidning Stöd EÖM Arbeta för EÖM Kontakta oss Länkar Lär dig kinesiska Övrigt Bilder o bildspel 中文		I väntan på den stora jordbävningen Kerstin Dellming vår missionär i Japan berättar om sina personliga erfarenheter sedan jordbävningen 11 mars. I väntan på den stora jordbävningen Under årtionden har vi här I Shizuoka län väntat på den stora s.k. Tokai-jordbävningen. Regelbundna jordbävningsövningar i samhälle, på skolor och arbetsplatser hör till rutinen. Likaså görs husen så jordbävningssäkra som möjligt och hyllor och möbler skruvas fast vid väggar och tak. Vid ytterdörren bör finnas ficklampa med extrabatterier, en ryggsäck med vatten och torrföda för tre dygn. Utmed Japans kust har man byggt upp höga betongvallar som skydd mot tsunamivågen och överallt finns skyltar med pilar till närmaste evakueringsplats. Men när det största jordskalvet på över ett tusen år (9 på Richterskalan) inträffade den 11mars i havet utanför Japans nordostkust då hjälpte ingenting. Den på vissa håll upp till 23m höga tsunamin tog med sig allt i sin väg flera km in på land. Över hela världen har väl bilder visats från katastrofområdena och inte minst från kärnkraftverket i Fukushima län, där man arbetar dygnet runt med att lösa problemet med det radioaktiva utsläppet. Till en början fick kraftverkets personal sova en timma per dygn men även nu arbetar och sover i skift flera hundra i ett jordbävningssäkert hus utan ventilation med knapphändig mat tre hundra meter från kraftverket. Inget avundsamt jobb precis. Trots att vi bor nästan 50 mil från epicentrat gungade jorden sidleds i 3-4 min men åstadkom inga skador. Däremot fick vi den 15mars uppleva den starkaste Jordbävningen vi hittills varit med om med starka skakningar och svängningar och skrammel av allt som ramlade ner på golvet. En liten glasvas for över hela rummet utan att gå sönder. Jordbävningens centrum (6 på Richterskalan) var 10km under Fujinomiya stad, där vår dotter Kristina med familj bor, 7km från oss. Hos dem var förödelsen större. Böcker, glas och mat ramlade ut från hyllor och skåp men huset klarade sig. Närmaste grannen fick evakueras eftersom fönsterrutor gått sönder. På olika plaster har jorden sänkts respektive höjt sig. Även I vår stad har många tegelpannor ramlat av husen och ifrån stans högtalare talar man om vart man kan åka med krossat glas m.m. och var man kan hämta stora plastskynken för att lägga på de trasiga taken. Från högtalarna kommer också meddelande om när det blir elstopp samt varning för nya skalv. Men här är det ingen som klagar. Vår granne håller just på att lägga om sitt tak. De flesta är livrädda men säger inget. På internet varnas för Tokai-jordbävningen, Fujibergets vulkanutbrott och tsunami m.m. Mitt I allt detta och medan svenska UD erbjöd alla svenskar att lämna Japan låg Bosse på sjukhus för sin senaste blåscanceroperation. Där fick han skriva på extra papper om eventuella jordbävningar eller elavbrott skulle uppstå under operationen. Men allt gick väl och när dessa rader skrivs är han just på väg in igen för en ljumskbråcksoperation. Annars hade nog Bosse varit på väg i lastbil med förnödenheter till Sendai! Dit brukar vi åka varje sommar. Vi äger ett av de femtio gamla sommarhusen där som byggts för missionärer på två kullar utmed havet. Våra stugor har klarat sig men alla samhällen nedanför sköljdes bort av tsunamin. Men vår väns 102-åriga mamma på ett äldreboende nära havet klarade sig! Det kraftiga betonghuset lyckades hålla stånd mot tsunamin och de gamla evakuerades till husets övre plan! Många utlänningar har flytt landet. Av våra kinesiska studerande är bara en kvar. Japanerna däremot visar inte sina känslor. Med ett leende kan de berätta om hur deras hus blivit förstörda och anhöriga svepts bort. Men häromdagen pekade vår närmaste granne på mig och sa till någon: "Kyrkan är ju här och dom där borta och (Gud)bevarar oss. Förresten, du, bed för mig och min fru. Leende for hon iväg. Inte bara den japanska marken vrider sig och väntar på sin förlossning utan också människorna. Vi är så tacksamma för alla hälsningar och förböner. De behövs i vår gungande tillvaro. Bed att allt som händer skall bli till ett andligt genombrott och människor får möta Jesus genom oss.