Historik

Evangeliska Östasienmissionen (EÖM) har sitt ursprung i Svenska Missionen i Kina (grundad 1887) och Svenska Mongolmissionen (grundad 1897). Samgående mellan dessa organisationer 1982 resulterade i EÖM.

Svenska Missionen i Kina (SMK)

Erik Folke

Den 6 januari 1887 reste Erik Folke från Göteborg via England till Kina för att missionera. Han reste utan något understöd och utan något bestämt arbetsfält. Pengar till resa och utrustning hade han fått på ett ganska märkligt sätt. En dam i England hade känt en maning av Gud att skänka en stor summa pengar till en ung man som skulle ge sig ut till Kina som missionär. När Erik Folke besökte England för språkstudier kom han i kontakt med den engelska damen, som förstod att han var den missionär hon skulle stödja. Redan under samma år, i maj 1887, bildades det i Sverige en kommitté för att stödja Erik Folke. Kommittén kom att få namnet Svenska Missionen i Kina, SMK.

Josef Holmgren

O. V. Feilitzen

SMK:s förste missionssekreterare var pastor Josef Holmgren som innehade tjänsten i över 20 år fram till sin död 1911. Kommendörkapten O von Feilitzen efterträdde honom. Sex veckor efter avresan från England landsteg Erik Folke i Shanghai. Han hade inga kontakter i landet sedan tidigare, men han träffade på en missionär från Kina Inlandsmissionen (China Inland Mission, CIM, grundad av Hudson Taylor) som erbjöd honom sin hjälp. Via Kina Inlandsmissionen fick han hjälp med boende och språkstudier och att hitta ett lämpligt arbetsfält. Kina Inlandmissionen föreslog ett område kring Gula flodens stora krök där provinserna Shanxi, Shaanxi och Henan (Shansi, Shensi och Honan i äldre transkribering) möts. Utgångspunkt blev Pingyang, en av Kina Inlandmissionens stationer i södra Shanxi (se längst upp på kartan nedan).

Erik Folke i kinesisk dräkt

Erik Folke och senare missionärer från SMK kom även i fortsättningen att ha ett nära samarbete med Kina Inlandsmissionen. Härigenom fick de tillgång till CIM:s missionsinstitut i London, hjälp med språkstudier i Shanghai m.m. De svenska missionärerna följde också till exempel CIM:s praxis att bära kinesiska kläder – inklusive hårpiska. Samtidigt var Erik Folke noggrann med att den svenska organisationen skulle behålla sin självständighet.

I maj 1888 hölls missionens första årsmöte. Två missionärer avskiljdes: Henrik Tjäder och Anna Grahn. Anna Grahn och Erik Folke hade träffats redan tidigare, i Göteborg. De hade brevväxlat under tiden Erik var i Kina och han hade redan friat till henne. Henrik Tjäder och Anna Grahn reste ut till Kina 1888 och började med språkstudier.

I november 1888 flyttade Erik Folke till Yuncheng och påbörjade arbete där. Opieasylverksamhet var en viktig del av arbetet. Många kineser var vid den här tiden starkt beroende av opium och drogen förstörde mångas liv. Att hjälpa människor ur beroendet bidrog till att vinna förtroende bland kineserna, som ofta var misstänksamma mot “utlänningarna”. I februari 1889 döptes de första kristna i Yuncheng. I september samma år vigdes Erik Folke och Anna Grahn i Shanghai.

SMK:s fält längs Gula floden

Fältkonferens 1896

Från och med 1889 reste fler missionärer ut till Kina med stöd av SMK. Under missionens första fem år reste 16 missionärer ut, varav 8 kvinnor och 8 män (för en mer detaljerad beskrivning av missionärerna och deras arbete på respektive fält, se Evangeliska Östasienmissionens 100-års jubileumsskrift).

 

Henrik Tjäders skola för pojkar i Yuncheng.

Många av missionärerna arbetade med sjukvård och utbildning. Många gånger drabbades också missionsfälten av naturkatastrofer och hungersnöd och missionärerna engagerade sig i hjälparbete av olika slag. Missionsstationerna fick i många fall tjäna som tillflyktsort för nödställda. Detta gjorde att det allmänna förtroendet för missionen ökade bland kineserna.

Erik Folke såg hur den medicinska verksamheten hjälpte till att rasera fördomar och bygga upp ett förtroende för västerlänningarna. I en artikel skriven 1893 uppmuntrar han till större intresse för sådan verksamhet.

 

Flickskolan i Yuncheng. T.v. missionär Augusta Berg. T.h. en kinesisk lärare.

1890 bildades de första syföreningarna hemma i Sverige, som genom sin verksamhet drog in ekonomiska medel till stöd för missionen. Från 1890 började också vissa föreningar, via SMK, att åta sig underhållet för missionärer i Kina. I maj 1894 bildas ett utskott för läkaremission vars uppgift var att intressera svenska läkare för missionstjänst i Kina och även för att stödja den medicinska verksamhet som bedrevs av missionärerna.

1896 började SMK ge ut sin egen tidning Sinims Land, Missionsblad för Svenska Missionen i Kina. I tidningen beskrevs missionens verksamhet. Missionärsfamiljerna presenterades och läsarna uppmanades att komma ihåg dem i sina förböner. Länk till Sinims Land.

1900 utbröt det så kallade Boxarupproret i Kina. Det riktade sig direkt mot utlänningar och kineser som haft kontakt med utlänningar. Ungefär 3 000 västerländska missionärer var verksamma i Kina vid den här tiden. Runt 250 av dessa, varav ett 50-tal svenskar, dödades under upproren. Ingen av dem tillhörde dock SMK. Missionärerna flydde, varnade av ämbetsmän som ibland riskerade sina egna liv genom att inte följa order. Efter ett svårt år, som förutom uppror också präglades av hungersnöd, kunde missionärerna under 1901 börja återvända till sina fält. Från 1902 kom det också nya missionärer. Mellan åren 1902 och 1910 reste 29 nya missionärer till Kina. Under missionens första 15 år inträffade inga dödsfall inom missionärskåren, men under de kommande åren dog flera missionärer och deras barn ute på fältet.

År 1900 besökte Erik Folke och hans fru Anna USA. Där fanns det bland svensk-amerikanerna också ett intresse för missionen. Skandinaviska Missionen i Kina bildades. Denna såg som sin uppgift att verka för utsändandet av skandinaviska missionärer från USA. Kommittén antog SMK:s principer och deras missionärer sändes ut till SMK:s fält. 1903 återvände Erik Folke till Sverige på grund av hälsoskäl. 1904-1910 fungerade han som SMK:s resesekreterare och 1910-17 som SMK:s ordförande. Efter att Anna avlidit 1906, gifte Erik efter en tid om sig med Wilhelmina Beskow, kallad Mimmi. 1918 reste Erik tillbaka till Kina tillsammans med Mimmi för att tjänstgöra en period. Efter sin hemkomst 1920 utnämndes han till SMK:s missionsföreståndare, en post som han innehade fram till sin död 1939.

1911 störtades kejsardömet i Kina och landet blev en republik. Oroligheter tvingade missionärerna att lämna sina fält och sätta sig i säkerhet. Åren därefter präglades av oro och strider mellan olika politiska fraktioner och lokala krigsherrar. Många missionärer och missionärsbarn från andra missioner överfölls och rånades eller till och med dödades. Trots oroligheterna i landet kunde missionärerna, åtminstone under perioder, och i vissa delar av landet, ändå fortsätta sitt arbete. Även under första världskriget reste nya missionärer ut för att arbeta i Kina.

1918 startades en skola för svenska missionärsbarn i provinsen Hunan. Erik och Mimmi Folke fungerade som husfar och husmor. Fem andra missionssällskap slöt upp kring skolan som så småningom också fick examensrätt. Tidigare hade missionärernas barn i skolåldern skickats hem till Sverige där de togs om hand av släktingar eller vänner. Det kunde dröja 7-10 år mellan besöken då barnen fick träffa sina föräldrar. Med den nya skolan kunde missionärsbarnen gå i skola i Kina och träffa sina föräldrar åtminstone på sommarloven, ibland även på jullovet, om avstånden inte var för stora.

Mellan åren 1919 och 1930 sände Svenska Missionen i Kina ut 23 nya missionärer. En av SMK:s principer som Erik Folke betonade var att de svenska missionärerna skulle vara med och grunda självständiga inhemska kyrkor. Han säger i ett brev från 1916: Låt missionären ställa sig vid sidan av – hjälpande och ej över kinesen styrande. Det är för detta jag sökt verka. 1918 vigde Erik Folke den förste kinesiske pastorn. De kinesiska församlingarna började få ett större eget ansvar. Missionär Ingeborg Ackzell skriver i ett brev från 1927: Nu ska de kinesiska ledarna komma fram, och utan hinder från oss missionärer ska Guds Ande få verka.

Under 1926 inledde nationalistarmén Kuomintang under ledning av Chiang Kai-Shek en militär offensiv. Den var starkt fientlig mot utländska makter som skaffat sig koncessioner, d.v.s. statligt tillstånd att bedriva verksamhet, och andra rättigheter. Detta främlingshat kom att drabba även de utländska missionärerna. Många missionärer fick lämna sina fält och sätta sig i säkerhet i kuststäderna. Den svenska skolan för missionärsbarn i Hunan som fungerat bra under många år tvingades stänga 1927 då den hotfulla stämningen blev alltmer påtaglig. Sedan nationalistarmén dragit fram genom landet och besegrat många av de lokala krigsherrarna kunde SMK:s missionärer återvända till sina fält. 1932-1939 reste också 20 nya missionärer ut för SMK. Under 30-talet rådde svår hungersnöd och sjukdomar härjade. Missionärerna fick arbeta med hjälpverksamhet och några av de nya missionärerna avled i tyfys. Förutom svält och sjukdomar flydde även människor undan strider mellan lokala krigsherrar. Missionsstationerna fick periodvis fungera som härbärgen för flyktingar. Som regel fick missionsstationerna vara ifred. Vid något enstaka tillfälle attackerades missionärer.

1937 anfölls Kina av Japan. 50-60 miljoner kineser flydde undan japanerna. SMK:s fält vid Gula floden delades i två områden: ett som var fritt och ett som var ockuperat av japanerna. Missionärerna i de ockuperade områdena arbetade mycket med flyktingverksamhet. Deras arbete kontrollerades ständigt, men missionärerna bemöttes för det mesta hövligt. Sedan USA gått med i kriget blev situationen för missionärerna svårare. I de ockuperade områdena tvingade japanerna alla kristna församlingar att sammanslås i en gemensam organisation, Norra Kinas enhetskyrka. Denna förbjöds att ta emot ekonomiskt stöd av utländska missioner. Församlingarna blev därför mer självförsörjande. Under 1945 blev situationen så pass svår att de flesta missionärer, inklusive SMK:s, lämnade Kina och reste hem till sina hemländer. Men en del satte sig bara i säkerhet tillfälligtvis och redan under slutet av året var en del missionärer tillbaka på sina respektive fält. Under 1946-1948 for också flera av de missionärer som rest hem till Sverige tillbaka till sina fält.

Fältkonferens i Yuncheng, 1946

Efter andra världskrigets slut hölls en konferens i Yuncheng 1946. I konferensprotokollet beskrivs de stora förändringarna som har inträffat: Den kinesiska församlingen på vårt fält har blivit ekonomiskt oberoende av missionen /…/ Vi ha en grupp infödda pastorer och andra ledare, till vilka vi kan se upp och få andlig hjälp av och vi missionärer få stå som deras medhjälpare…

 

Elna Lenell

Under 1948 skärptes de politiska motsättningarna i landet ytterligare och ett utbrett inbördeskrig var ett faktum. Missionärer fick åter fly från sina missionsfält. Missionär Elna Lenell och äldstebroder Yao på missionsstationen i Ruicheng (stavat Juicheng med äldre transkribering), blev SMK:s första martyrer. De anklagades som imperialister och dömdes till döden av en folkdomstol.

Äldstebroder Yao i Ruicheng

De missionärer som inte återvände till Sverige tog sig ner till staden Yiping där de verkade på en av CIM:s stationer. Under hösten 1949 blev läget sådant att de beslutade sig att lämna Kina och bege sig till Hongkong. Två missionärer i Hunan, Arvid Hjärtberg och Maria Pettersson, hann inte iväg innan kommunisterna tog makten och blev de sista av SMK:s missionärer att lämna landet, 1951.

Flera av SMK:s missionärer började se sig om efter nya missionsfält då de tvingades lämna Kina. Flera av dem reste till Japan och började arbeta där. 1950 bytte Svenska Missionen i Kina namn till Svenska Missionen i Kina och Japan (SMKJ).

EÖM:s styrelseordförande Mick Lidbeck berättar målande om sin farfar Verner Wester, missionär i Kina 1903-1930 och sin pappa, och deras gripande livsöden i boken Min farfar i Kina. Läs en artikel om boken här.

Kort kronologi över Svenska Missionen i Kina

1887 Januari: Erik Folke reser ut till Kina för första gången.
Maj: Kommittén för Svenska Missionen i Kina (SMK) bildas.
1896 SMK börjar ge ut sin egen tidning Sinims Land. Läs det första numret här: Sinims Land 1896 jan-mars.
1900 Boxarupproret i Kina. SMK:s missionärer tvingas fly från sina fält.
1911 Kejsardömet i Kina störtas och landet blir en republik.
1918 Den förste kinesiske pastorn vigs. De kinesiska församlingarna börjar få ett större eget ansvar.
1926 Politiska oroligheter, ökad främlingsfientlighet.
1937 Kina anfalls av Japan.
1945 Många missionärer lämnar landet på grund av den politiska situationen.
1949 De missionärer som är kvar försöker lämna landet.
1951 SMK:s sista missionärerna lämnar Kina.

En förteckning över Svenska missionen i Kinas missionärer med namn och foton. Se även i Arkiv
Svenska Missionen i Kinas missionärer – kinesiska namn. Se även i Arkiv.  
Kinesiska pastorer och medarbetareSe även i Arkiv.
Förteckning över missionsstationerna i Kina. Se även i Arkiv.

För att läsa Sinims Land, Svenska Missionen i Kinas tidiga årsberättelser, inskannade böcker om Svenska Missionen i Kinas verksamhet  – se Arkiv.

Svenska Mongolmissionen (SMM)

Fredrik Franson, Svenska Mongolmissionens initiativtagare.

År 1897 beslöt sig två unga makar, Georg och Eva Eneroth, för att åka till Mongoliet som missionärer efter att ha deltagit i en mötesserie som hållits av Fredik Franson, känd för att ha bildat flera missionssällskap i Sverige. Efter en kort tid var de dock tvungna att återvända hem på grund av sjukdom. I september 1899 bildades Centralkommittén för Svenska Mongolmissionen som leddes av ordföranden Prins Oscar Bernadotte, och ytterligare fem missionärer reste ut till Mongoliet, för att följas av fler genom åren. Den 2 mars 1908 hölls Svenska Mongolmissionens första årshögtid där bland annat Erik Folke medverkade.

 

 

De svenska missionärerna i Mongoliet kom främst att arbeta med sjukvård och utbildning och 1915 byggdes den första internatskolan för ca. 30 barn i Tabo Ol. 1920 öppnades en klinik i staden Urga. Efter utvisningsorder av ryssarna 1924 var missionärerna dock tvungna att lämna Urga.

Kliniken i Urga, uppförd av svenska missionärer 1920.

Missionärerna från Svenska Mongolmissionen kom främst att arbeta i södra Mongoliet i orterna Hallong Osso (1908-1927), Goltjaggan (1922-1943), Dojen (1924-1942) och Hattin Sum (1927-1944).

Dop i Hattin Sum, 1936.

Efter andra världskrigets slut lämnade de flesta missionärerna Mongoliet efter politiska oroligheter och krig. Mellan 1946 och 1950 undersöktes möjligheterna för fortsatt mission i Mongoliet och flera missionärer reste ut för att bland annat arbeta med flyktingarbete. År 1950 var de dock tvungna att lämna området.

I början av 1950-talet fick flera missionärer som lämnat Mongoliet visioner om ett nytt arbetsfält – Japan. I början av februari 1951 anlände de första missionärerna och kom att slå sig ner på Hokkaido. Den 27 augusti 1951 beslutade styrelsen i Svenska Mongolmissionen (SMM) att anta namnet Svenska Mongol- och Japanmissionen (SMJM).

Missionärerna från SMJM har främst verkat på Hokkaido, i städerna Muroran och i Tokyo. Man har även varit med och bildat församlingar har längs Hokkaidos södra kust och i Sapporo-området. Japanska pastorer och lekmän kunde med tiden överta allt mera av ansvaret för SMJM:s församlingar, och 1974 bildades Japans Bibelevangeliska Kyrka (JBEC) av 13 församlingar som SMJM grundat. År 1986 överlämnades hela Shizuoka-fältet till Japanerna.

För en sammanställning av SMM:s missionärer, se: Svenska Mongolmissionens missionärer – foton och biografiska fakta.

Läs mer i artikeln Mongolmissionen i Sverige från EÖM-nytt 2006 och biografierna:
Joel Eriksson – stäppens store medicinman, del 1
Joel Eriksson – stäppens store medicinman, del 2 
Hanna och Edvin Karlén – missonspionjärer i gräslandet, del 1
Hanna och Edvin Karlén – missionspionjärer i gräslandet, del 2

Hulda Viklund – Carl-Erik Sahlberg berättar om sin faster Hulda Viklund i Inre Mongoliet. 

Arbetet i Japan (SMKJ och SMJM)

Arbetet i Japan inleddes i och med att Kina stängdes för mission 1949 och arbetsförhållandena i Mongoliet försvårats på grund av oroligheter och krig. Många av missionärerna som arbetat i Kina och Mongoliet letade efter nya arbetsfält. Japan var efter krigsslutet vidöppet för kristen mission. Selfrid Ershammar från Svenska Missionen i Kina reste till Japan före jul 1949 för att rekognosera det nya fältet. Flera missionärer kom sedan till landet under våren 1950. Snart bytte Svenska Missionen i Kina (SMK) namn till Svenska Missionen i Kina och Japan (SKJM). Missionsarbetet koncentrerades till Shizuoka-distriktet sydväst om Tokyo.

Svenska Mongolmissionens första missionärer anlände till Japan 1 februari 1951. De valde dels huvudstaden Tokyo men även den nordliga ön Hokkaido som nytt arbetsfält. Det nya namnet på missionen blev Svenska Mongol- och Japanmissionen (SMJM).

SMKJ arbetade i Shizuoka län och där grundades 7 församlingar: Ohito, Numazu, Fujinomiya, Mishima, Nirayama, Atsugi och Fuji.

SMJM grundade en församling i centrala Tokyo, Shimouma, och två församlingar strax utanför Tokyo: Aoba och Tsukui. På den stora ön i norr, Hokkaido, grundades 13 församlingar: Moto-Wanishi, Hakuchodai, Konan, Wanishi, Date, Noboribetsu, Tomakomai, Tomikawa, Hidaka, Hobetsu, Furenai, Shin-Sapporo och Shinoro. Efter att ha arbetat som ett eget samfund under några år, Japans Bibelevangeliska Kyrka, beslutade man att ansluta sig till ett av Japans större samfund: Japanska Allianskyrkan. Det märkliga är att både SMM och Japanska Allianskyrkan grundades av samma person: Fredrik Franson.

Totalt har SMKJ och SMJM haft 51 missionärer i Japan.

I början av 1950-talet fanns drygt 2 000 kristna församlingar i Japan. I dag finns ca. 8 000 kristna församlingar, de flesta små (under 50 medlemmar). Från de japanska samfunden och församlingarna bedrivs en omfattande missionsverksamhet i många länder.


Samgående mellan Svenska Missionen i Kina och Japan och

Svenska Mongol- och Japanmissionen

1978 startade trevande samtal om ett samgående mellan Svenska Missionen i Kina och Japan och Svenska Mongol- och Japanmissionen. År 1982 togs beslutet att de båda missionerna skulle
gå samman under namnet Evangeliska Östasienmissionen (EÖM). Trots att missionsorganisationerna hade liknande struktur vid sammangåendet fanns det frågor som främst rörde de två olika missionernas traditioner som väckte frågor.

Missionssekreterarna Eskil Olofsson och Kurt Mossberg som i flera år arbetade för ett samgående av SMKJ & SMJM.

Läs mer om samgåendet mellan Svenska Missionen i Kina och Japan och Svenska Mongol- och Japanmissionen här (i en artikel från EÖM-nytt, 2004).